Helgen. Ja. Jag vet liksom inte hur jag ska få ur mej det här. Längtar inte till jul, för det kommer att innebära sjukt mycket ätande.

Då kommer ångesten gnagande, och jag kommer att må ännu sämre.

Nu har jag en och en halv vecka med massor av jobb, så då hoppas jag få en liten lucka. Vi kommer att jobba om varandra den här perioden fram till jul och det kanske är bra det. Slippa tjat och frågor.

Vet inte varför, vet inte vad jag ska göra åt det förutom att lindra det med andra känslor.

Så, låta bli att äta och låta hungern ta över i vågor, eller göra illa sej själv?

Tyvärr lutar det åt det sista, för även om jag har förklarat för sambon hur jag känner så tjatar han varje dag. Jag vill bara hålla för öronen och skrika att jag inte vill äta, att det bara får mej att må sämre.

Såklart har helgen inneburit ätande. Därför sitter jag här nu. Ångestklumpen växer i magen, jag skulle vilja ut och springa tills mina ben inte bär mer men jag känner mej samtidigt helt kraftlös.

ÅHH jag blir galen, det här suger sååå mycket onödig energi!!!

Bara några timmar kvar till helg nu. LÄNGTAR. Iom att jag berättat för sambon så innebär det att jag inte måste äta bara för att jag är ledig.

Idag hoppas jag ska bli en bra dag. Jag är hungrig nu så jag skulle verkligen vilja äta massor, men jag vet att all ångest kommer att gnaga i mej då. Den här känslan är så mycket bättre.

Om jag har tur kan jag låta bli att äta hela dagen. Jobb hela dagen sen ikväll kommer det att funka bra också pga vissa planer som gör att jag inte åker hem förän sent ikväll och då kan man ju gå och lägga sej på en gång.

Har varit ute och gått lite nu på morgonen, skönt. Fast jag har ont i ryggen så jag måste komma ihåg att ta på stödet till ländryggen, då går det ganska bra.

Överlag mår jag sådär, fastän jag är hungrig. Men den går väl till sej antar jag, igår var ju en jävla skitdag med en jättekycklingsallad. Är väl det som ligger kvar i magen.

Tänk om jag kan låta bli att äta imororn också, då kommer jag att sväva på moln på söndag.

Äntligen börjar jag känna mej lite hungrig. Men bara lite, så än finns det kvar att jobba på. Ska försöka gå så långt jag hinner bort till sambons jobb, han jobbar också ikväll så åker jag med honom hem. Jobba bort lite av det jag har i magen

Har också berättat för honom också att det enda som hjälper mot ångesten är att låta bli att äta. Det var ju inte riktigt sant, men jag låter bli att berätta för honom att det funkar ännu bättre att göra illa sej för vem vet om han skjutsar mej till psyket då. Nej inte så drastiskt kanske, men jag vet att han skulle må jättedåligt över det så han får slippa det.

Så... Ja det är det som händer just nu.

Det är så skönt att vara tillbaka här. Att kunna skriva det man tänker och känner.

Bläbläblä. Här sitter jag och gråter på jobbet. Jävla idioter det finns som ringer. Jag vill inte ha det här jobbet, jag vill vara ledig så jag kan vara ute och gå hela dagen och inte äta nånting.

Jag visste ju att det skulle bli såhär om jag åt, all ångest äter upp mej inifrån. Jag ska aldrig mer äta.

Otroligt jobbigt är att jag börjar fundera på andra åtgärder än att bara låta bli att äta. Det finns så många jag älskar här i livet, så det vore så oerhört tråkigt om jag måste lämna alla. Men jag vet inte om jag orkar.

Hade bestämt med en kompis att käka baguette idag, kände verkligen inte för det. Nåväl, gick ner på stan och mötte henne, hon ville ha sallad. YES. Jag med sa jag, alldeles för fort. Kycklingsallad med bulgur utan dressing. Det bästa jag kunde komma på.

Nu ska jag passa mej för att boka tid med kompisar för fika eller lunch, så ovärt. Den ångest har jag nu är inte värt det på långa vägar.

Jag strycker ett sträck över det här nu och inväntar återigen hungern. Jag får ta det som ett besked på att det inte är okej att äta än. På ett bra tag.

Det känns sjukt bra. Att jag låter bli att äta av den anledningen att jag vill vara hungrig för att slippa ångesten gör det hela så mycket lättare än att jag låter bli att äta för att jag vill bli smal.

Allt blir så himla lätt när jag slipper fundera på vad jag får äta och inte. För det är inget som gäller, verkligen inget. Det är inte värt ångesten som kommer tillbaka så fort jag äter minsta lilla. Det går ju knappt dricka vatten men det måste man ju. Tyvärr.

Hungern är så underbart lättsam, det är min flykt.

Bäst när det riktigt suger i magen så man mår illa. Mmm, härliga känsla. Slippa ångestskiten som gör att jag vill lägga mej ner och dö.

   Så igår lyckades jag nästan. Sambon ville att jag skulle äta banan om jag inte tänkte äta nån middag, så jag gjorde det. Han börjar fatta vad det handlar om nu. Att om jag har bestämt mej för att inte äta så gör jag inte det.

Idag har också gått bra hittills och nu är det ju bara jobbet kvar. Här är det ju lätt.

Ingen frukost idag, och så ville sambon att vi skulle käka  ute till lunch. Nix sa jag, jag vägrade så vi åkte hem och jag slängde ihop en stor kastrull tortellini och gjorde sås till. Kändes riktigt jobbigt att behöva äta.

Ett tips är att göra massor med mat, så man kan göra flera matlådor också att slänga in i frysen. Då syns det inte om man bara tar lite och han får resten som när man bara gör två portioner. Det är ju förståss han som äter upp matlådorna, eftersom jag alltid gör maten så märker inte han när det fylls på eller tar slut.

Han gick iväg precis när maten var klar, så jag tog ungefär hälften av vad jag brukar äta och smetade ut på tallriken sen la jag ihop allt i en hög på sidan så det skulle se ut som att jag ätit en vanlig portion. Åt knappt hälften av det och så beklagade jag mej att man aaaalltid tar för mycket mat när det är såååå gott. Hunden fick resten, han blev ju glad.

Tänk att få vara sån, att slippa fundera. Fast han äter inte heller när han mår dåligt. Vi bävar för alla nyårssmällare, han lider verkligen då. Men i övrigt är han så matglad så, får alldeles för lite mat tycker han.

 Men jag ska försöka att låta det stanna vid att försöka dämpa ångesten på det här viset. Hålla mej hungrig. Det syns åtminstone inte. Synd bara att tankarna finns där jämt och ständigt men jag försöker stå emot dom. För börjar man så är det svårt att sluta.

Då var man tillbaka. Har inte orkat gå in här, för jag vet att jag är så dålig. Nu är jag tillbaka iaf, och av den anledningen att jag inte kan skriva ut det jag skulle vilja uttrycka i min andra blogg. Alldeles för många av mina nära och kära som läser där.

Här kan jag skriva det jag vill utan att nån funderar på om jag är knäpp i huvet. Vilket jag troligen är...

Orsaken till att jag börjar skriva här är att jag har jordens ångest igen. För jobbet, för julen, för att jag är fet, för en hel massa och för egentligen ingenting. Jobbet ordnar sej. Jag har ett jobb, och jag kommer få lite mindre timmar bara. Jag har klarat mej på mindre förut så det är inget egentligt problem.

Julen är jag klar med. Har alla julklappar färdiga, och det är bara all jävla mat kvar. Får se hur jag kan klara mej undan det, eller så mår jag bättre då och kan äta.

Jag är fet är väl bara mitt eget fel. Jag höll i det så sjukt bra där ett tag, och vägde mindre än jag nånsin gjort. Nu måste jag jobba ner hela vägen IGEN. Jag blir så less på mej själv.

Nu har jag alltså börjat om. Jag är hungrig och det är så underbart skönt!! Alla jobbiga ångestkänslor dövas så fint. Har saknat den här känslan litegrann, den är liksom hemma. Det är den jag är van vid. Det är som ett kärt återseende på nått skruvat vis.

Jag känner igen den och just nu vill jag ha det bekanta och bekväma.

Jag välkomnar den med öppna armar!

Idag ska jag försöka äta INGENTING. Då kommer jag att må sååå bra imorgon. Inget till frukost, jobbar hela dagen så ingenting till lunch. Snabbt hem och vidare till stallet, där kan jag säga till mamma att jag ätit hemma och till sambon att jag ätit hos mamma. Mycket bra.

Imorrn kan bli lurigare, men det tar jag då.