.

Det är precis så det känns. När jag vill få ut allt jag har inuti mig känner jag att det bara tar stopp, samtidigt som jag har hur mycket som helst att bara ösa.

Jag ska börja skriva i boken igen, men den har jag hemma och här är jag på jobbet så det är lika bra att försöka skriva något lite för att lätta.

Jag är fet och ful, men det är ju som vanligt. Jag önskar att jag hade styrkan att gå tillbaka till i höstas, då jävlar var jag bra. Då kände jag mig okej.

Men jag tänkte försöka börja träna så smått igen, det är bara det att jag inte vet om jag kommer att kunna bibehålla kontrollen. Jag lurar mig själv lite nu med att äta det som känns okej och dom få dagar det känns okej att äta då jävlar vräker jag i mig. INTE BRA.

Så det ska det bli ändring på, MEN jag ska behålla kontrollen. Jag ska försöka att inte låta det gå överstyr, med mat och träning. Men det är sjukt lockande att bara falla tillbaka, för jag lovar, varenda jävla dag är ett krig just nu.

Jag hatar att se mig själv i spegeln, och tänka att jag duger som jag är. För jag vet ju att det inte är sant. Jag är inte värd nåt, jag är ful och äcklig och dum.

Det ligger alltid och gror under utan, alla dessa känslor och jag vet när dom eskalerar och bryter ut.

När jag inbillar mig att någon eventuellt skulle kunna tycka något positivt. Efter ett par dagar av lycka och glädje över att jag kanske är som alla andra, landar jag platt som en pannkaka och hatar mig själv ännu mer och vill bara dö. Men det går ju inte så då tragglar jag mig alltsom oftast igenom några månader eller ett halvår av mer eller mindre batning. (Att inte äta alls kanske inte kan kallas bantning så)

Jag vet inte vad jag ska göra åt det här.