Nu fick jag precis superångest. Jag äter fast jag inte behöver. Varför äter jag, varför fortsätter jag att äta??

Och när jag äter nåt, varför äter jag inte långsamt långsamt så jag känner precis när jag inte är hungrig längre. Ibland försöker jag äta så långsamt jag kan, jag tar nästa tugga när smaken har försvunnit ur munnen.

Tänk om man bara kunde slippa äta något. Det innebär så mycket ångest. Jag borde verkligen lära mej leva med att jag måste göra det.

När får jag ångest då?

Det är när jag känner mig mätt. Det är mellantinget, när jag är hungrig utan att det kurrar i magen som är bäst. Då mår jag som bäst.

Jag hatar att känna mig mätt och fet. Magen sväller över och står ut, fettet väller.

Usch det hatar jag.

Jag får ångest när jag inte har kontroll. När jag äter mer än jag behöver, när jag äter trots att jag är mätt.

Längre avbrott nu, har försökt hålla mej från det här.

Har faktiskt ätit mer eller mindre nu på slutet, har inte låtit bli helt. Det känns faktiskt bra, jag har gått ner ändå. Mycket mindre men ändå. Orkar ju inget när jag inte äter.

Och så har jag sagt till min sambo att jag vill gå ner, det respekterar han. Så länge jag äter nåt får jag äta vad jag vill, vilket innebär att jag väljer noga och väl. Sallad alltid till lunch (isberg+gurka) två stekta ägg till frukost och så lite som möjligt till middag. Har bytt jobb också, så nu är det mycket lättare att hålla sig på jobbet. Det jag har med äter jag mao.

Blir jag hungrig äter jag lite lightkeso med bär. Det känns rätt okej, och jag ska försöka hålla det där. Känns skönt att ha kontroll över mig själv och samtidigt orka leva.

Meningen att börja skriva här igen är att få utlopp för den ångest jag känner ibland, samt ändå ha ork att leva och göra något på dagarna.