Nu mår jag illa när jag ser hur alla andra klarar det och inte jag. Har iofs haft semester nu i fyra veckor, och det är så svårt att låta bli då. Jag blir så förbannad, mest på mig själv. Jag vet att jag kan, ändå är det så jävla svårt.

Jag mår så jävla illa nu. Måste ta tag i det här igen.

Jag vågar inte ens väga mig för jag känner mig så jävla fet och äcklig.

Hjälp mig nu, vad ska jag säga?

Jag orkar inte med dom här känslorna längre.

Om jag säljer bilen och hästen och slutar med det här.

Men hur ska det gå utan att nån fattar vad som är på gång och försöker hindra mig?

Bilen har jag pratat länge om att sälja så där blir det inga problem. Men hästen. Han har gått från klarhet till klarhet den här säsongen. Det kommer se skumt ut att ha planerat in massa tävlingar och så bara gör jag mig av med honom. Men det skulle kännas bättre att inte lämna något efter mig om jag ska sluta leva. Det blir mindre slit för dom jag lämnar kvar.

DUMMA TANKAR JAG HATAR ER. Ni äter upp mig inifrån.

Jag hatar mig själv för att jag är ful och fet och inte klarar av något. Jag är inte bra på nånting. Det enklaste vore om jag slapp vakna imorgon.

Jag mår så jävla kukigt dåligt nu att jag har lust att hoppa framför tåget eller ta en hel drös tabletter och aldrig vakna mer.

Har precis försökt äta lite frukost. Men oftast när jag äter mår jag skit. Förutom ångesten då, den kommer som ett brev på posten. Den kan man liksom räkna med. Men jag mår dåligt fysiskt också, får liksom kramp i magen och ont i hjärtat.

Ibland får jag så ont i hjärtat att jag inte får luft. Det gör det ju inte roligare att äta direkt.

Är det någon annan som får såhär? Eller liknande? Idag hade jag käkat Kellogs special K med mjölk.

56,5 idag. Har inte gjort nått speciellt. Det känns jävligt bra.

Knappt något ner, men iaf inget upp!!

Vafan, varför går det inte snabbare?!?!

Fortfarande på 56, har legat där ett bra tag nu.

Nu är jag less på mina plufsiga kinder, vill ha bort mina feta lår. Allt fett ska bort, jag är äcklig och ful, kan jag skära bort allt äckligt?

Jag äter inget, men går ändå inte ner. Vad är det för fel!?

Igår åt jag en korv med bröd. För att jag måste. Dagen innan inget alls. Visst borde det ha givit resultat? Vågar inte väga mig. Tänk om jag väger mer. För den där jävla korven.

Men jag vet att han bara vill att jag ska må bra, han funderar, det vet jag. Varför jag inte äter frukost längre, varför jag aldrig är hungrig. Men han säger inget och jag är glad för det. Så ibland måste jag, för han bryr sig. Få honom att känna sig lugnare, medan mitt inre börjar storma och skrika och bråka. Jag hatar när jag ätit, då kommer ångesten åt mig igen. Är jag hungrig dövar det lite åtminstone. Är jag hungrig syns det inte. Måste jag göra illa mig syns det. Det vill jag INTE. Det ska inte synas, jag vill inte ha sympati. Jag vill bara döva ångesten.