Jag vill också... Nu har jag lunch. Jag ska ut och gå.

Gick upp 0.5 kg över julen. Kunde ha varit så mycket värre.

Det känns faktiskt rätt okej. Nu är det bara att sätta igång igen. Känner mej inte alls peppad att äta nånting, fast jag har ätit väldigt lite nu sen i lördags. Jag mår för dåligt helt enkelt, hungern kan döva ångesten litegrann och det är bättre att gå hungrig än att döva ångesten med smärta på andra sätt.

Fina.

Kan alla andra kan jag. Det får bort ångesten litegrann åtminstone, jag får något annat att tänka på än att jag vill dö.

Ångesten stegras av ingenting. Jag ser nåt på tv. Jag läser nåt. En tanke far genom huvudet.

Vad som helst kan trigga igång en virvelvind av obehagskänslor och ångest i magen, så jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag kommer aldrig mer att äta chips efter helgen. Jag vet inte varför jag får ångest ibland, kanske jag känner sympati och överreagerar så det står hej och härliga till.

Min pappa dog i en trafikolycka för snart fyra år sen. Jag mår fortfarande dåligt över det. Har väl inte bearbetat det som jag ska därför är jag skev i huvudet fortfarande. Han brukade åka och handla chips på macken och lite karra, eller öl.

I förrgår ville min sambo åka förbi macken och handla lite chips och dricka, jag förmådde inte äta av dom. Jag vet inte varför, men jag mådde så sjukt dåligt över att vi varit på macken och handlat.

Vi har fortfarande inte ätit chipsen, jag mår dåligt när jag ser dom. Vill aldrig mer ha chips. Det här är en stor grej som får mej att må väldigt dåligt. Men det kan vara nån som sitter och fikar själv. Då känns det som att den personen mår dåligt, och då måste jag må dåligt åt den personen. Sympatiångest eller nåt skit.

Men den personen kanske bara väntar på nån? Nej, så tänker jag inte. Inte då. Ibland efter när jag mått dåligt ett tag. Sen blir det värre, då mår jag jättedåligt för att jag mått dåligt innan. Åh, det blir som en ond cirkel.

Jag vill bara dö ibland. Men jag har inte hjärta att lämna alla efter mig. Jag älskar dom, men jag hatar mej själv. Kan inte lämna dom med hästen, hunden och allt.

Jagvill sälja allt och ordna upp så jag bara kan säga hej då och dra.

Orkar inte med detta snart. Undrar om man skulle söka hjälp. Men för vad? Och  vägen dit jag vill ha hjälp är för lång.

Åh fyfan vad jag mår dåligt nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och här måste man sitta på jobbet och vara trevlig.

Varje gång jag kör bil hoppas jag att jag ska krocka med bilen.

När jag duschar önskar jag att jag ramlade och bröt nacken.

Är jag ute och går hoppas jag att bli påkörd eller överfallen.

Jag önskar att jag bara kunde bli jättesjuk och dö på några timmar.

Tänk om någon kunde avsluta det här åt mej, för inte gör jag något åt det själv heller. Nej, det är jag för feg för.

Jag hatar mej själv så mycket att jag vill att nån ska slå ihjäl mej.

Jag är så tiltad i huvet att jag inte ens vet vad jag ska skriva.

Ångest ångest ångest skulle väl beskriva allt bäst.

Jag vill så mycket men hinner inte hälften. Jag är trött på alla krav, jag vill inte ha något inplanerat. Jag vill göra sånt som faller mej in.

Kan inte skriva mer här nu, jag vet fan inte hur jag ska få ur mej det här.

Ja, om någon haar missat  det så är det julafton imorron. Jag har kört hårt och ätit som en tok måndag tisdag och idag. Imorgon är sista dagen, sen är det bara att börja om igen.

Men det känns ändå rätt okej. Jag har mitt beslut, jag vet att på fredag är vardagen tillbaka igen. Det är då jag ska klara det igen! Jag ska bli smal igen.

Nu har jag kommit fram till ett par beslut under dagen som gör att jag mår mycket bättre.

Det känns väldigt bra.